Min barndom var tuff. Pappas fysiska och psykiska våld påverkade mig starkt. Den trygghet jag behövde som barn fanns aldrig där. Pappa präntade tidigt in i mig att jag var en nolla men det mörka blev min drivkraft till att kämpa. Att aldrig ge upp. Flykten från otryggheten ledde till mina drömmar. Att en dag lyckas, bli ekonomiskt oberoende, framgångsrik entreprenör och ... att bli författare.
Jag ville bevisa för mig själv att min pappa hade fel. Ett tag i livet var jag på en väg som kunde tagit mig in i det kriminella men räddningen var min mamma. Hon gjorde allt för att vi skulle ha det bra, och som med all sin värme och energi är min stora förebild i livet. Hon var den tunna tråden som höll mig på rätt sida.
I låg- och mellanstadiet drogs jag ofta till biblioteket i Solna centrum för att få lugn och ro. Det var tyst och ingen kunde skrika på mig. Jag fann tröst i att läsa serier och hjältesagor. Att få rymma från min egen verklighet en stund.
»Alla andra förväntade sig att jag skulle bli tungt kriminell.«
Mina första ungdomsår var mörk medeltid för mig. Under högstadiet mådde jag dåligt inombords. Min frånvaro ökade från lektionerna i takt med att betygen sjönk.
Men vändningen kom när jag började träna kampsport. Sporten passade mig perfekt då det handlade om att prestera och utmana sig själv. Lära sig kontrollera sina tekniker, andningen och behärska sig själv genom att visa respekt till andra.
Det blev viktiga resurser för mig i min egna bearbetning av hatet. I träningen fick många av mina bra sidor växa. Här fanns andra förväntningar på mig. Jag blev omhändertagen av tränarna och kamraterna på ett sätt jag saknade från pappa. Medan hemmet och skolan var betungande platser i den del av livet blev kampsporten en frizon. Här var jag någon och min självkänsla började växa.
»Jag bestämde mig i ungdomen för att göra något positivt med allt hat.«
Mitt mörker lyckades jag vända till en positiv drivkraft. Kraften hjälpte mig vidare i skolan där jag till slut lyckades uppnå bra resultat som tog mig in på högskolan. Förutom träningen bidrog även energin positivt i yrkeslivet där jag arbetade inom PR och digital marknadsföring. Men det var inom försäljningen jag briljerade. Det var där och då entreprenören i mig väcktes till liv. Det var så mycket jag älskade med försäljningen. Där blandades personer från olika kulturer och bakgrunder och jag kände en stark tillhörighet. Det präglade mig så mycket att jag byggde upp huvudkaraktären i Ghettokungen, kring försäljning. Man ska gräva där man står och jag har alltid stått med en fot i orten och en på Stureplan typ.
Länge bar jag på hatet tills jag en dag valde att konfrontera pappa. När jag var trettio år satte jag mig ner med honom i hans kök och berättade hur illa jag haft det. För mig var det viktigt att få ut det ur systemet. Att ta tillbaka makten. Vi försonades och sedan dess har vår relation etablerat sig. Idag är han en bra farfar till mina barn och den personen jag behövde när jag var ung.
Skrivandet, idrotten och vännerna var min tillflyktsort i många år. Jag sökte mig till coacher som gav mig verktyg att hantera mina demoner och kontrollera dem i olika situationer. Mentalt och praktiskt. Där fick jag även bekräftat och förståelsen att skriva var en form av bearbetning för att göra sig fri från trauman.
I min resa har jag lyckats träffa rätt människor som varit förebilder, mentorer och genom dem fått kraft att fortsätta göra rätt val för att inte hamna på fel sida.
Idag lever jag med min fru och våra två barn i Spanien. Tillsammans med min fru driver jag nya företagsprojekt. Jag arbetar smatidgt vidare på Ghettoserien och andra bokprojekt.
Jag gör det jag älskar, vilket ger mig energin att arbeta vidare med mina projekt. På ett sätt är jag fortfarande den lilla killen som flyr bort i påhittade historier, men nu är det jag som hittar på dem.